Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad.

Då är det dags att bli allvarlig..!

2006 då fyra år ung drabbades våran dotter Meja av cancer en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medans hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent.

Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen?

operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra "kan du höra att pappa är här" nöp hon mig i fingret ibland.

månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord.

Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med våran hjälp och pratade bra.

Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra.

Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.

Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med våran älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta.

Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas.

Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke.

Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre.

Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker.

För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö.

Om det inte varit för lilla ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskasan.

och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå.

Handläggaren har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att "JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!"

Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig.

Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det.

Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin egen takt.

Om fyra år kan den som känner sig hågad lösa biljett till Titanic II – en exakt kopia av det ryktbara lyxfartyget som förliste för hundra år sedan.

Bakom projektet står en australiensisk miljardär.

Drygt två veckor efter hundraårsdagen av Titanics förlisning meddelar den australiensiske miljardären Clive Palmer att han ska låta bygga en exakt kopia av den världsberömda fartyget, enligt nyhetsbyrån AP.

Samma rutt som sist

Titanic II, som ska byggas på ett kinesiskt varv, kommer att vara lika lyxig som originalet men vara utrustad med den senaste teknologin, lovar Palmer.

Han kallar projektet "en hyllning till minnet av de män och kvinnor som arbetade på ursprungliga Titanic".

Jungfruresan kommer att ske 2016, mellan Southhampton och New York – samma rutt som förra gången det begav sig.

God för fem miljarder

Titanic förliste natten mellan 14 och 15 april 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg. 1514 personer omkom, varav de flesta passagerare i tredje klass.

Cliver Palmer är Australiens femte rikaste person, god för mer än fem miljarder amerikanska dollar."

Detta kan du läsa om i En artikel i Aftonbladet som du finner HÄR

Men de e väl klart man frågar sig , skulle man?

Även om tanken lockar så vet jag inte om jag skulle våga åka EXAKT samma rutt igen...

Hm.. jag vet inte de jag ....

Skulle du?